Jannes morgonfunderingar

Vi skriver den 11 april och jag är redo att frukostera.
Klockan är 06.30.
Soluppgången ar rödskimrande och i regnskogsvegetationen längs med floden sjunger fåglarna for allt vad deras näbbar och strupar och lungor är värda lovsånger till livet.

Jag slår mig ner vid ett bord med min lilla starter pa en stor tallrik. Vad den består av?
Frukosten - den färska frukten. Mangon ar ett myller av av smakintryck och den smälter som smör i munnen.
Den söta och saftiga ananasen ar starkt beroendeframkallande. Fruktstunden avrundas med en läskande vattenmelon.
Alla tre frukterna är snyggt uppskurna i skivor.

Från bordet bredvid hör jag danska talas. Man, fru och två pojkar i skolåldern äter och småpratar men jag är fullt upptagen av att stilla min morgonhunger.

En servitör kommer till mitt bord och undrar: How was the night, sir? Det är nog den vanligaste frågan i arla morgonstund. Och det är klart att hotellpersonalen vill att deras gäster skall ha sovit gott och inte blivit vare sig störda av inade mygg, oroliga magar, bullrande gäster eller påträngande vilda djur. Det är mycket standard i fraser.
Jag beställer te, black tea med honung från bushen. Han kommer in med det och det har en mildare smak än Earl Grey.

Omeletten lagas av en kock bakom en gasspis med två stekpannor. Jag vill ha alla ingredeinser - "I want everything" säger jag och gör en svepande rörelse med handen. Det innebär; rödlök, grönpeppar, svamp, finhackad paprika och riven ost. Han kommer ut med den färdiga anrättningen till bordet. Jag tackar och tar emot och han frågar: Going for a game drive today, sir? "We went on a safari yesterday and today we are going to Kampala."
Omeletten smakar som bara en omelett kan göra i Uganda, utsökt. Det enda jag behover tillsätta är salt för att allt skall vara helt 100 %-igt.

Buffen (tangentbordet saknar accent) är bastant, milt uttryckt. Ingen behöver gå därifran med tom mage. Beef sausage, scamble eggs, grilled tomatoes, harch brown potatoes och baked beans står snyggt uppställt i väl tillagna anordningar för varmhållning. Pancakes elller plättar, är det enda jag inte provar. Jag saltar även ordentligt på detta.

Brödrosten är stor som en 14-tums TV och har ett pater noster-verk där brödskivan förs långsamt genom en hetta som skapas av två glödheta slingor, en upptill och en nertill. Mitt bröd fatsnat av någon anledning och hovmästaren ser min belägenhet och rusar genast fram. Han bryter strömmen och frågar: "Did you put in brown bread, sir?" Yes, svarar jag och känner skuld och spelad förvåning och frågar: "It doesn't work on brown bread?" Han ler och plockar ut mitt bröd och det ser klart ätbart ut.
Det är inte varje dag jag brer smör av market President gastronomique pa bröd och jag erfar en känsla av V.I.P.

För att avrunda denna lilla betraktelse över en frukost måste besticken upp på bordet. De ar storväxta och fullvuxna. Gaffeln känns nästan som att hålla en högaffel i handen och kniven är brutalt stor. Har gäller det att hitta balansen mellan fin- och grovmotorik. Efter ett tag har jag vänjt mig och det känns lika naturligt som att äta med bestick modell mindre från hemmavid.

Under tiden har jag hört flodhästarnas olika läten och jag undrar om de skrattar. Kanske är det någon i flocken som drar en fräckis och sen brister en ut i ett fornumstigt garv, men det är en annan historia.

Hälsar

Janne från dataskrubben på Paraa Lodge.