Ett av livets olösta gåtor !

På vägen mellan Masindi och Kampala far huvudet från höger till vänster och tillbaka.
Hela tiden dyker det upp människor, djur, byggnader, färggranna frukter, växter eller konstruktioner som fångar mitt intresse.
Oväntade och för ögat helt nya situationer som skall tolkas efter mitt sätt att se på saker och ting.

På höger sida av vägen löper ett relativt nybyggt staket försett med taggtråd.
Sätter du taggtråd runt dina ägor är det något du vill skydda, stänga in det jag äger och stänga ute objudna gäster.

Det som nu följer kan inte ha tagit många sekunder att se men vissa intryck stannar och väcker tankar.
En kvinna står framför detta taggtrådstaket med sin cykel.
Hon står helt frågande inför det faktum att hon inte kommer förbi staketet.
Kanske var det förut hennes genväg hem men nu är den stoppad.
Hela hennes kroppsspråk vittnar om att hon förstår inte riktigt hur hon skall handskas med detta faktum att hon inte kommer fram.
Skall hon lyfta cykeln över staket, som säkert når henne några decimeter ovanför midjan?
Varför har någon satt upp ett staket just här där jag skall fram?
Hela hennes gestalt, hela hon är ett stort frågetecken.

Vi får troligen aldrig veta historien bakom varför hon stog där.
Sofia ser samma situation och vi tittade på varandra och vi ler igenkännande åt hennes öde.

Hälsar

Janne

Äventyret fortsätter !

Hej!
Vi anlände säkert till Ruch Hotel strax före eller strax efter 19.30.
Vägen från Masindi till Kampala håller svensk motorvägsklass och den gick bra rakt igenom.

Det blev lite strul med betalningen på Paraa Lodge men det gick vägen till slut.
De ville ta mer betalt än vad Anna hade överenskommet via melj.
Upp med mejlet på disken men telefonkontakter var nödvändiga och kopia tas på brevet.
Det finns en rädsla av att göra fel har vi märkt och då är det bättre att ta mer betalt om någon är osäker.
Det kan du inte förlora jobbet för. Tar för lite betalt kan du hänga löst.

Vi hann inte med den ursprungliga färjan men på hotellets önskan gjorde de en extra tur för vår skull och några andra eftersläntrare.
Som sagt, en smula försenade gav vi oss av och eftersom schimpanstrekkingen var inställd beslöt vi oss för att runda i parken med något annat.
Då blev det Murchison Falls där fallen delar upp sig i två raviner.
Den som går att nå till fots är den spektakulära med ett våldsamt skådespel av nedströmmande vatten som ryter och skummar och skapar regnbågar under sin färd neråt.

En minst sagt guppig och skakig väg tog oss dit och mot slutet ringlade sig vägen i serpentiner ner mot målet.
Trots vår chaufför Vincents känsliga rörelser med ratten och tåtoppskänsla med gaspedalen gick det inte att undvika skakandet och guppandet och gungandet,

En annan sak som besvärade oss i bilen var tse tse-flugor.
Hur många gånger som helst kunde vi smälla på en fluga utan att den visade minsta tecken på att överge livhanken.
De verkade vara gjorda mycket elastiskt gummi och fög bara vidare.
Till slut blev Sofias flip-flop-tofflor vår räddning.
En fullträff med sulan och till med dessa gav upp och föll döda ner på golvet.
Eftersom vi hade flugor hängande utanför för fönstret fick de vara uppe ända tills vi lämnat buskstäppen bakom oss och kommit till bebodda trakter.
Stängda fönster gjorde att det blev varmt i bilen. Den blygsamma AC:n bidrog inte nämnvärt till att sänka temperaturen.

Hela gruppen har visat ett oändligt tålamod med de ugandiska vägarna och de tre mycket långa tarnsporterna vi har genomfört.
De har varit beundransvärda på alla sätt. Något jag absolut måste nämna är Josefinas och Sofias underhållning i bilen under denna del av resan.
Idag var det en kvinna under gårdagens Niltur som fick se sig rejält parodierad av gruppens skådisar.

Naturligtvis bjöd även resan från Masindi till Kampala på överraskningar och tänkvärda iakttagelser men det får bli för morgondagens resereportage.

Hälsar en mycket trött men glad och lycklig

Janne

Jannes morgonfunderingar

Vi skriver den 11 april och jag är redo att frukostera.
Klockan är 06.30.
Soluppgången ar rödskimrande och i regnskogsvegetationen längs med floden sjunger fåglarna for allt vad deras näbbar och strupar och lungor är värda lovsånger till livet.

Jag slår mig ner vid ett bord med min lilla starter pa en stor tallrik. Vad den består av?
Frukosten - den färska frukten. Mangon ar ett myller av av smakintryck och den smälter som smör i munnen.
Den söta och saftiga ananasen ar starkt beroendeframkallande. Fruktstunden avrundas med en läskande vattenmelon.
Alla tre frukterna är snyggt uppskurna i skivor.

Från bordet bredvid hör jag danska talas. Man, fru och två pojkar i skolåldern äter och småpratar men jag är fullt upptagen av att stilla min morgonhunger.

En servitör kommer till mitt bord och undrar: How was the night, sir? Det är nog den vanligaste frågan i arla morgonstund. Och det är klart att hotellpersonalen vill att deras gäster skall ha sovit gott och inte blivit vare sig störda av inade mygg, oroliga magar, bullrande gäster eller påträngande vilda djur. Det är mycket standard i fraser.
Jag beställer te, black tea med honung från bushen. Han kommer in med det och det har en mildare smak än Earl Grey.

Omeletten lagas av en kock bakom en gasspis med två stekpannor. Jag vill ha alla ingredeinser - "I want everything" säger jag och gör en svepande rörelse med handen. Det innebär; rödlök, grönpeppar, svamp, finhackad paprika och riven ost. Han kommer ut med den färdiga anrättningen till bordet. Jag tackar och tar emot och han frågar: Going for a game drive today, sir? "We went on a safari yesterday and today we are going to Kampala."
Omeletten smakar som bara en omelett kan göra i Uganda, utsökt. Det enda jag behover tillsätta är salt för att allt skall vara helt 100 %-igt.

Buffen (tangentbordet saknar accent) är bastant, milt uttryckt. Ingen behöver gå därifran med tom mage. Beef sausage, scamble eggs, grilled tomatoes, harch brown potatoes och baked beans står snyggt uppställt i väl tillagna anordningar för varmhållning. Pancakes elller plättar, är det enda jag inte provar. Jag saltar även ordentligt på detta.

Brödrosten är stor som en 14-tums TV och har ett pater noster-verk där brödskivan förs långsamt genom en hetta som skapas av två glödheta slingor, en upptill och en nertill. Mitt bröd fatsnat av någon anledning och hovmästaren ser min belägenhet och rusar genast fram. Han bryter strömmen och frågar: "Did you put in brown bread, sir?" Yes, svarar jag och känner skuld och spelad förvåning och frågar: "It doesn't work on brown bread?" Han ler och plockar ut mitt bröd och det ser klart ätbart ut.
Det är inte varje dag jag brer smör av market President gastronomique pa bröd och jag erfar en känsla av V.I.P.

För att avrunda denna lilla betraktelse över en frukost måste besticken upp på bordet. De ar storväxta och fullvuxna. Gaffeln känns nästan som att hålla en högaffel i handen och kniven är brutalt stor. Har gäller det att hitta balansen mellan fin- och grovmotorik. Efter ett tag har jag vänjt mig och det känns lika naturligt som att äta med bestick modell mindre från hemmavid.

Under tiden har jag hört flodhästarnas olika läten och jag undrar om de skrattar. Kanske är det någon i flocken som drar en fräckis och sen brister en ut i ett fornumstigt garv, men det är en annan historia.

Hälsar

Janne från dataskrubben på Paraa Lodge.

Naturupplevelser

Hej bloggen! Detta blir nog ett av de sista inläggen vi (Sofia, Josefina och Haben) kommer att skriva. För imorgon åker vi nämligen mot Kampala, och sen är det bara en natt kvar innan vi åker hem till Sverige igen. Det ska bli skönt att komma hem, men vi kommer att sakna Uganda.

Just nu sitter vi i lobbyn på Paraa Lodge Hotel, vi har precis ätit lyxmiddag som även idag bestod av buffé.(mycket godare än igår) Idag har vi varit på safari vilket var väldigt coolt, massor med vilda djur. Vi fick tyvärr inte se alla i "the big 5" , utan bara elefant och buffel. Vi såg flera hundra antiloper, en flock på drygt 30 giraffer och massa vårtsvin. Senare på dagen var det dags för tur på Nilen, då färdades vi med en ganska så stor båt vid namn African Queen. Vi fick se flodhästar,krokodiler,fåglar och apor och skum från vattenfallet som liknade "whipedcream" enligt den enormt störande amerikanska barnfamiljen som satt brevid oss och skrek stup i kvarten.

Vi kom även överräns om att morgondagens schimpansvandring ej blir av, pågrund av att för utmattade av de senaste dagarnas tidiga mornar så vi orkar ej gå upp vid gryningen en dag till.

Safari !

Nu bor vi ståndsmässigt på Chobe Safari Lodge.
Färden upp hit gick mycket bra.
Vincent, vår chaufför, är lugn och säker och tar inga onödiga risker.
Han skapar en trygghet med sitt lugna sätt.
Nedanför brusar Nilen rogivande medan flodhästarna muttrar en obegriplig rotvälska och grodorna gör allt för att överrösta varandra i sitt monotona kväkande.
Färgprakten är bedövande men samtidigt livgivande och mina ögon ömsom lapar, dricker och bäljar av de digra intrycken och jag känner en obeskrivlig ro i själen.
Nu väntar vi på en närande frukost som skall stärka oss inför den kommande safarin.

Hälsar

Janne

Giftermål !

Hej!! Vi är i Murchison falls, och har nyss ätit middag, buffé. Det var inte så gott, och det är skitstora kackelackor här. Men det känns säkert bättre imorgon när vi har varit på safari!! Innan middagen kunde vi höra flodhästarna nere vid nilen, och på vägen till hotellet såg vi gaseller och babianer och storkar och ett vårtsvin. Coolt!

Idag har vi åkt bil typ hela dagen, från Mbale och hit. Det skulle ta typ 6 timmar, men här är allt lite around and about, så det tog typ två timmar att få maten på stället där vi stannade och åt, så det tog mer än åtta timmar allt som allt.

På vägen stannade vi för att tanka, men de hade typ problem så de stod och gungade på bilen när vi satt i, så att de skulle få i så mycket bensin som möjligt. Då kom det fram en gubbe som var påverkad, och började snacka med oss genom bilfönstret. Vi vet inte vad han ville, hans högsta önskan verkade vara att det skulle komma en bibel (baibol som han sa...) från hans land(?) Precis när vi skulle åka så förklarade han att han ville gifta sig (marry) med Sofia. Hon trodde han sa att han skulle mörda (murder) henne, så hon sa nej, annars skulle hon naturligtvis ha tackat ja!

Bildtext: Den blivande bruden spelar gitarr.

Hade bra! Sofia, Haben, Josefina och Anton.

Karate Kid

Här instruerar Anton eleverna i Bumufuni hur majgeri-sparken eller nåt åt det hållet går till.
Barnen fattade snabbt galoppen och det har nog aldrig sparkats så mycket i byn som efter denna genomgång.
Det var mycket uppskattat och nu skall den första karatedojon öppnas i Bumufuni.
Vi har kontaktat Japans Karateförbund i frågan och de lovade att svara omgående.
Snart måste byn öppna sin första biograf och visa Karate Kid.

Hälsar

Janne

Några ord från Sofia och Josefina

Glad Påsk alla hemma i Sverige! Vi tänkte berätta lite snabbt om vårt besök i byns kyrka i fredags!

Gudstjänsten skulle börja vid 10, men som det mesta här så var tiden inte exakt, och inget hände förens klockan 11. Så medan vi väntade så bar vi runt lite på barn, som ni sett på tidigare bilder.

När gudstjänsten tillslut började så bad prästen, Robert predikade, hans barn sjöng och de läste texter om Jesu död på lingesu, så vi fattade inte. Efter det var det vår tur att "underhålla" församlingen, som nästan bara bestod av oss själva och några barn, med lite sång. Vi sjöng vem kan segla, och en låt som Janne har skrivit. Det var inte så många i kyrkan eftersom de flesta går dit på söndagarna, och nu hade det dessutom regnat, så folk var hemma och odlade. De barn som var där ville mest titta på oss tror vi.

Gudstjänsten var lång, drygt två timmar, och bänkarna var obekväma. Men vi klarade oss med humöret i behåll, och när den var slut gick vi tillsammans med barnen tillbaka till Roberts hus.

Vi ses snart! Josefina och Sofia.

Sofia har ordet

Hej bloggen!

Idag är det en avslappnings dag kan man säga, skönt att bara få ta det lugnt och kunna duscha framförallt.Dagarna i byn har varit otroligt lärorika,roliga,anorlunda och vid vissa tillfällen jobbiga.
Men det känns så otroligt skönt att ha varit där, att få ha träffat alla godhjärtade människor som man förut bara sätt på bild. När man tänker tillbaka tror man nästan inte på att det är sant.
Det känns inte verkligt, att jag har varit i Bumufuni.


Sofia

Fin bild !

Vänskap!

Det har kommit en hel del regn efter fyra månaders plågsam torka.
Torka innebär hunger och i förlängningen svält.
Hungriga har många varit men inte utsatt för svält.
När jag är i Uganda vill jag prova allting.
Jag vill ta del av det dagliga arbetet för att förstå kulturen bättre.
Här tar jag del i arbetet med en hacka, a hoe, och gräver små gropar där vi slänger i bönor.

Nu är det planting season. När regnen kommer blir den feta jorden såbar och alla rusar ut med hacka och frön för att så.
Aktiviteten är påtaglig och lätt att se och svåremotståndlig att inte delta i.
I detta fall är det spräckliga bönor, pintobönor som vi sår.
Det var en skön känsla att trava iväg barfota och trampa på och hacka och så.
Vi var några stycken så en hektar går ganska fort att bearbeta.

Hälsar numer även såningsman

Janne